Tillit beskrivs ofta som något mjukt.
Vi talar om tillit mellan människor, tillit till politiker, tillit till myndigheter och tillit i samhället. Det låter nästan som en känsla. Något som finns där när människor är vänliga, ansvarstagande och välvilliga mot varandra.
Men i ett demokratiskt samhälle är tillit mer än så.
Tillit är en systemfråga.
Demokrati fungerar bara om människor i tillräcklig grad litar på att samhället håller ihop. Att regler gäller. Att makt kan granskas. Att beslut fattas på rimliga grunder. Att institutioner gör det de är till för. Att det finns en mening med att delta, bidra, rösta, följa lagar, betala skatt och acceptera beslut även när de går emot den egna viljan.
När den tilliten försvagas försvagas inte bara stämningen i samhället.
Då försvagas demokratins funktionsförmåga.
Demokratier behöver tillit
Ett demokratiskt samhälle kräver mer tillit än vi ibland tänker på.
Vi måste lita på att val går rätt till. Att röster räknas. Att den som förlorar lämnar ifrån sig makt. Att domstolar dömer efter lag. Att myndigheter behandlar människor sakligt. Att politiker kan granskas. Att medier inte bara driver opinion utan också hjälper oss att förstå verkligheten. Att andra människor, som tycker annorlunda än vi, ändå accepterar samma grundläggande spelregler.
Det betyder inte att vi ska vara godtrogna.
Demokrati kräver inte blind tillit. Tvärtom. Den kräver granskning, insyn, maktdelning, möjlighet att invända och rätt att byta ut dem som styr.
Men just därför behöver demokratin också tillit.
Vi behöver kunna lita på att granskningen fungerar. Att invändningar får plats. Att makten inte är godtycklig. Att systemet går att påverka. Att det finns skäl att fortsätta delta även när jag inte får som jag vill.
Utan sådan tillit blir demokratin lätt bara form.
Valen finns kvar. Institutionerna finns kvar. Reglerna finns kvar.
Men människor slutar tro att de betyder något.
När systemet slutar svara
Tillit försvinner sällan på en gång.
Den nöts ned.
Det kan ske när människor upplever att samhällets institutioner inte längre fungerar som de borde. När vården inte finns där när den behövs. När skolan inte klarar sitt uppdrag. När rättssystemet känns för långsamt eller för avlägset. När myndigheter följer reglerna men människor ändå faller mellan ansvaren.
Det kan också ske när besluten uppfattas som obegripliga. När ansvar inte går att hitta. När ingen verkar kunna förklara varför något blev som det blev. När människor får höra att allt gått rätt till, trots att resultatet upplevs som orimligt.
Då räcker det inte att säga att systemet formellt fungerar.
För tillit bygger inte bara på att rätt procedur har följts.
Tillit bygger på att samhället faktiskt svarar på de behov, problem och förväntningar som systemet är byggt för att hantera.
Om människor gång på gång upplever att systemet inte svarar, slutar de till sist fråga. De vänder sig bort, blir cyniska, söker enklare svar eller börjar se samhället som något som sker ovanför dem snarare än genom dem.
Då är tillitsförlusten inte bara ett attitydproblem.
Den är ett systemproblem.
Tillit kan inte beordras
Ett samhälle kan inte lösa bristande tillit genom att säga åt människor att lita på det mer.
Det går inte att beordra fram tillit.
Tillit måste förtjänas.
Den måste förtjänas genom att institutioner fungerar, makt granskas, ansvar går att följa och beslut uppfattas som rimliga. Den måste förtjänas genom att samhället visar att det tar sitt uppdrag på allvar, inte bara i princip utan i praktiken.
Det betyder inte att alla alltid måste bli nöjda.
I en demokrati kommer människor ofta att förlora omröstningar, ogilla beslut och uppleva att andra prioriteringar vunnit över de egna. Det är en del av demokratins villkor.
Men även den som inte får som den vill behöver kunna uppfatta systemet som rimligt.
Det måste gå att förstå varför beslut fattas, vem som ansvarar, hur beslut kan granskas och hur det går att påverka nästa gång. Om samhället inte kan ge sådana svar blir uppmaningen att “lita på systemet” tom.
Tillit uppstår när det finns skäl att lita.
Och de skälen måste samhället hela tiden ge på nytt.
Institutioner måste fungera
Därför är samhällets institutioner avgörande för demokratisk tillit.
Institutioner är inte bara organisatoriska lösningar. De är samhällets sätt att göra gemensamma löften verkliga. Skolan, vården, rättsväsendet, förvaltningen, granskningen, infrastrukturen och de politiska beslutsformerna bär alla någon del av det demokratiska samhällskontraktet.
När institutionerna fungerar skapar de tillit utan att behöva tala särskilt mycket om tillit.
Människor märker att samhället håller. Att hjälp finns när den behövs. Att regler är begripliga. Att ansvar inte försvinner. Att fel kan upptäckas. Att makt inte står oemotsagd. Att samhällsfunktioner levererar ungefär det människor rimligen kan förvänta sig.
När institutionerna inte fungerar händer det motsatta.
Då kan även små fel få större betydelse. Ett misslyckande i en del av systemet spiller över på helheten. En människa som inte får rätt hjälp av en myndighet tappar inte bara förtroende för den myndigheten, utan kanske för samhällets förmåga som sådan.
Det är därför institutionell funktion är en demokratisk fråga.
Ett samhälle som vill bevara tillit kan inte nöja sig med att institutioner finns. De måste också fungera. De måste leverera det de är till för. Och de måste fungera på ett sätt som människor kan uppfatta som rimligt.
Samhället måste också lita på invånarna
Tillit går inte bara från invånare till samhälle.
Den måste också gå från samhälle till invånare.
Ett samhälle som vill att människor ska ta ansvar måste behandla dem som möjliga ansvarsbärare. Inte som störningsmoment. Inte som passiva mottagare. Inte som misstänkta i förväg. Inte som någon som bara ska informeras, styras, kontrolleras eller korrigeras.
Det betyder inte att samhället ska vara naivt.
Människor kan missbruka förtroende. Regler behövs. Kontroll behövs. Skydd mot maktmissbruk, fusk och ansvarslöshet behövs.
Men om kontrollen blir den grundläggande relationen mellan samhälle och invånare försvagas något viktigt. Då lär sig människor att samhället inte räknar med dem. Att deras ansvar inte behövs. Att deras omdöme inte efterfrågas. Att deras roll är att följa, reagera eller kräva, men inte att bära.
Ett demokratiskt samhälle behöver något annat.
Det behöver former som visar att invånare är en del av samhället, inte bara användare av det. Att människor kan bidra till förståelse, riktning, ansvar och gemensamma avvägningar när formerna gör det möjligt.
När samhället visar sådan tillit till invånarna kan invånarna också lättare visa tillit tillbaka.
Tillit behöver bekräftas – åt båda håll
Tillit måste inte bara förtjänas.
Den måste också bekräftas.
Det är inte riktigt samma sak.
Att förtjäna tillit handlar om att ge den andra parten skäl att lita. Att bekräfta tillit handlar om att visa, i handling, att man faktiskt litar på den andra.
Invånare behöver få skäl att lita på att samhället fungerar, lyssnar, levererar, granskar och tar ansvar. Men de behöver också märka att samhället litar på dem: att de kan bidra, förstå, ta ansvar och vara en del av det gemensamma.
Samhället behöver på motsvarande sätt få skäl att lita på att invånare följer gemensamma regler, deltar, bidrar och tar ansvar för mer än det egna. Men invånarna måste också visa den tilliten i handling: genom att delta, acceptera legitima beslut, bära sin del av det gemensamma och fortsätta vara kvar i samhällsrelationen även när allt inte blir som de vill.
Detta sker inte genom högtidliga deklarationer.
Det sker genom vardaglig funktion och återkommande handlingar.
Varje gång en institution löser sitt uppdrag på ett rimligt sätt förtjänas tillit. Varje gång samhället ger invånare verkligt ansvar bekräftas tillit. Varje gång invånare använder det ansvaret konstruktivt bekräftas tillit tillbaka.
Och varje gång motsatsen sker försvagas den.
Därför är tillit inte bara ett resultat av goda värderingar. Den är ett resultat av fungerande former och ömsesidiga handlingar.
Om formerna gör ansvar otydligt, makt svår att granska, beslut svåra att förstå och påverkan meningslös, då kommer tilliten att minska även om alla säger att den är viktig.
Om formerna däremot gör ansvar möjligt, funktion synlig och påverkan meningsfull, då kan tillit växa utan att behöva krävas fram.
Demokratisk infrastruktur
Tillit är därför inte mjuk samhällskänsla.
Den är demokratisk infrastruktur.
Precis som vägar, elnät och vattenförsörjning behöver tillit underhållas. Den måste byggas in i systemet. Den måste skyddas mot slitage. Den måste repareras när den skadas. Och den måste tas på allvar innan den brister.
Ett demokratiskt samhälle som förlorar tillit förlorar mer än förtroende. Det förlorar förmågan att fatta svåra beslut, bära gemensamma kostnader, hantera konflikter, acceptera motgångar och fortsätta utvecklas utan att falla sönder.
Därför kan tillit inte behandlas som något som ligger vid sidan av samhällssystemet.
Den måste vara en av de saker samhällssystemet är byggt för att skapa, bevara och återskapa.
Ett bättre demokratiskt samhällssystem måste därför fråga sig:
Gör våra institutioner tillit rimlig?
Gör våra former ansvar begripligt?
Gör vår styrning påverkan meningsfull?
Visar samhället tillit till invånarna?
Ger invånarna skäl att lita tillbaka?
Först när svaret på sådana frågor är tillräckligt starkt kan demokratin bära mer än sin form.
Då kan den också bära det gemensamma förtroende som krävs för att samhället ska hålla ihop.
Lästips
Bo Rothsteins bok Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism är en relevant läsning för den som vill fördjupa sig i tillitens betydelse för demokrati och samhällsbygge.
Läs mer
- Ansvarsglapp i samhällssystem (Nästa i läsväg ’Från problem till systemförståelse’)
- Ett samhällssystem måste accepteras
- System för verkliga människor
- Eller ett annat spår: Rättigheter kräver omdöme