Samhällen är fulla av ansvar.
Politiker har ansvar. Myndigheter har ansvar. Kommuner och regioner har ansvar. Chefer, tjänstepersoner, professioner, företag, civilsamhälle och invånare har ansvar.
Ändå uppstår situationer där ingen riktigt ansvarar för helheten.
Inte för att alla struntar i sitt ansvar. Inte för att ingen arbetar hårt. Inte ens nödvändigtvis för att någon har gjort fel.
Utan för att ansvar ibland är fel organiserat.
Ett samhällssystem kan ha många ansvariga aktörer och ändå sakna fungerande ansvar för det som faktiskt behöver hända. Varje del kan förklara sitt uppdrag, sina regler och sina begränsningar. Varje aktör kan visa att den gjort sin del. Men om helheten ändå inte fungerar uppstår ett ansvarsglapp.
Det är en demokratisk systemrisk.
När ansvar inte går att bära, följa, granska eller korrigera försvagas både samhällsfunktioner och tillit.
Många ansvariga, men ingen helhet
Det är lätt att tro att ansvar finns så länge någon formellt har fått ett uppdrag.
En myndighet ansvarar för sitt område. En nämnd ansvarar för sina beslut. En chef ansvarar för sin verksamhet. En profession ansvarar för sitt utförande. En invånare ansvarar för sina egna val.
Allt detta kan vara sant.
Men samhällsproblem följer inte alltid organisationsgränser.
En människa kan behöva stöd från flera aktörer samtidigt. En samhällsfunktion kan bero på beslut som fattas på flera nivåer. Ett resultat kan påverkas av lagstiftning, resurser, styrning, samordning, kultur, kompetens, teknik och lokalt genomförande på samma gång.
Då räcker det inte att varje del har sitt ansvar.
Någon måste också kunna se hur ansvaren hänger ihop.
Annars kan alla göra rätt inom sin del och helheten ändå bli fel. Det är just där ansvarsglapp ofta uppstår: inte i den enskilda rutan, utan mellan rutorna.
Formellt ansvar räcker inte
Ansvar är inte bara en etikett.
Det räcker inte att säga att någon “har ansvar” om ansvaret inte går att ta i praktiken. Ett ansvar måste vara kopplat till faktisk möjlighet att påverka det man hålls ansvarig för.
Den som förväntas ta ansvar behöver kunna fatta relevanta beslut. Den behöver ha befogenhet att agera. Den behöver information, resurser, kompetens, tid och möjlighet att påverka det som ligger inom ansvaret.
Annars blir ansvaret ihåligt.
Det kan se tydligt ut på papperet men vara svagt i verkligheten.
En aktör kan hållas ansvarig för ett resultat utan att kunna påverka de viktigaste orsakerna bakom resultatet. En annan kan ha makt att fatta beslut som påverkar många, men utan att själv bära konsekvenserna. En tredje kan förväntas lösa ett problem men vara bunden av regler, budgetar eller beslut som någon annan kontrollerar.
Då finns ansvar i formell mening.
Men det fungerar inte som ansvar.
Ansvar kräver förutsättningar
Att ta ansvar innebär mer än att ha ett område tilldelat sig.
Det innebär att agera för att det som behöver hända faktiskt händer inom det område man ansvarar för. Inte bara när någon säger till. Inte bara när en regel uttryckligen kräver det. Inte bara när ett fel redan har uppstått.
Ansvar kräver egen rörelse.
Men sådan rörelse kräver förutsättningar.
Om den som har ansvar inte får fatta beslut, inte får agera, inte har överblick, inte har resurser eller inte har möjlighet att påverka de avgörande delarna, då kan vi inte rimligen förvänta oss att ansvaret ska fungera.
Det gäller i organisationer.
Det gäller ännu mer i samhällssystem.
För samhällssystem består av många nivåer, aktörer och regelverk som påverkar varandra. Där kan ansvar lätt placeras på en nivå medan makten ligger på en annan. Utförandet kan ligga nära invånaren, medan styrningen sker långt bort. Problemen kan uppstå i gränslandet mellan flera ansvar, medan varje enskild aktör bara har uppdrag att hantera sin del.
Då hjälper det inte att säga att någon borde ta ansvar.
Systemet måste vara byggt så att ansvar går att ta.
Ansvar finns mellan ansvarsområden
Ett ansvarsområde är aldrig helt isolerat.
Det formas av andra ansvarsområden.
Den som ansvarar för en del av samhället påverkas av andras beslut, mandat, befogenheter och begränsningar. En aktörs ansvar kan sätta gränser för en annans handlingsutrymme. En aktörs beslut kan bli styrande för vad andra kan göra. En aktörs bristande funktion kan skapa problem som någon annan får möta.
Det gör ansvar mer relationellt än vi ofta låtsas.
Ansvar finns inte bara inom rutor.
Det finns också i gränserna mellan dem.
Det är där många samhällsproblem uppstår. Mellan stat och kommun. Mellan politik och förvaltning. Mellan myndigheter. Mellan beställare och utförare. Mellan vård, skola, omsorg, rättsväsende, arbetsmarknad och sociala insatser. Mellan invånarens ansvar och samhällets ansvar.
Om dessa gränser inte är genomtänkta uppstår glapp.
Alla kan peka på sin del. Alla kan förklara sina begränsningar. Alla kan säga att någon annan har nästa bit.
Men människan, funktionen eller samhällsproblemet bryr sig inte om våra organisatoriska gränser.
Det som behöver hända behöver fortfarande hända.
Att ha ansvar är inte samma sak som att ta ansvar
Det är också skillnad mellan att ha ansvar, att ta ansvar och att utkräva ansvar.
Att ha ansvar betyder att ansvar har placerats någonstans. Någon har fått ett område, ett uppdrag eller en roll.
Att ta ansvar betyder att aktören faktiskt agerar för att det som behöver ske inom ansvaret också sker.
Att utkräva ansvar betyder att någon i efterhand får bära konsekvenserna när det som borde ha hänt inte har hänt.
Alla tre behövs.
Men de är inte samma sak.
Ett samhällssystem kan vara ganska bra på att beskriva vem som har ansvar. Det kan ibland också vara bra på att utkräva ansvar när något gått fel. Men den viktigaste frågan är ofta om systemet gör det möjligt att ta ansvar innan felet uppstår.
Det är där demokratisk systemförmåga prövas.
För ett samhälle som främst kan utkräva ansvar i efterhand kommer hela tiden för sent. Det kan hitta skyldiga, starta utredningar, justera rutiner och beklaga det som hänt. Men om ansvar inte gick att ta i tid kommer samma mönster att återkomma.
Ett bättre system måste därför fråga:
Vad krävs för att ansvar ska kunna tas innan skadan är skedd?
Ansvarsglapp skadar tilliten
När ansvarsglapp uppstår märker människor det.
De märker det när de skickas runt mellan olika aktörer. När ingen kan svara för helheten. När ett problem är välkänt men ändå inte åtgärdas. När alla säger att de följer sitt uppdrag men resultatet ändå blir orimligt.
Då försvagas tilliten.
Inte bara till den enskilda aktören, utan till samhällets förmåga som helhet.
Människor behöver inte förstå varje juridisk, organisatorisk eller administrativ detalj. Men de behöver kunna uppfatta att samhället hänger ihop på ett rimligt sätt. De behöver kunna se att ansvar finns där det behövs, att makt kan granskas, att fel kan korrigeras och att någon har uppdrag att se när systemet inte fungerar.
När detta saknas uppstår en särskild sorts frustration.
Det är inte alltid vrede över ett enskilt beslut.
Det är känslan av att ingen riktigt håller i det gemensamma.
Och om människor gång på gång upplever att ingen håller i helheten, då börjar demokratin framstå som form utan funktion.
Ansvar måste organiseras
Ansvar uppstår inte av sig självt.
Det måste organiseras.
Det måste organiseras så att ansvar, mandat, befogenhet och förutsättningar hänger ihop. Så att ansvar inte bara placeras ut, utan faktiskt går att bära. Så att gränser mellan ansvarsområden blir synliga. Så att helheter inte faller mellan delar. Så att det går att se vem som får besluta, vem som får agera, vem som ska samordna, vem som ska följa upp och vem som ska korrigera när något inte fungerar.
Det betyder inte att allt ansvar ska samlas på ett ställe.
Tvärtom. Stora samhällen kräver uppdelning. Ansvar måste fördelas mellan nivåer, funktioner och aktörer.
Men uppdelning får inte betyda ansvarsförlust.
När ansvar delas upp måste också relationerna mellan ansvaren byggas. Gränsytor måste hanteras. Helheten måste ha någon form av bärare. Och systemet måste kunna upptäcka när ansvarsstrukturen inte längre fungerar.
Det är därför ansvarsglapp inte bara är ett administrativt problem.
Det är en demokratisk fråga.
Ett demokratiskt samhällssystem måste inte bara ge människor rättigheter och inflytande. Det måste också kunna visa hur ansvar bärs, hur makt används, hur funktioner säkras och hur fel rättas.
Annars riskerar samhället att bli fullt av ansvariga aktörer, men tomt på fungerande ansvar.
Och då räcker det inte att fråga vem som gjorde fel.
Då måste vi fråga hur systemet kunde vara byggt så att det som behövde hända ändå inte hände.
Läs mer
- Ett samhälle för stort för ansvar (Nästa i läsväg ’Från problem till systemförståelse’)
- System med funktionssäkring
- Eller ett annat spår: Demokratins grundvärden