Ett samhällssystem kan inte fungera om det inte kan accepteras av de människor som lever i det.
Det gäller särskilt när människor inte får som de vill.
I ett demokratiskt samhälle är besvikelse inte ett undantag. Det är en del av systemet. Ingen får alltid sin vilja igenom. Alla måste ibland leva med beslut de ogillar, kompromisser de tycker går för långt, regler de själva inte hade valt och prioriteringar som känns fel.
Därför räcker det inte att ett samhällssystem fattar formellt korrekta beslut.
Det måste också kunna accepteras när besluten går mig emot.
Inte nöjd, men accepterar
Acceptans betyder inte att alla är nöjda.
Det betyder inte att alla håller med. Det betyder inte att ett beslut är populärt. Det betyder inte heller att människor ska vara tysta, fogliga eller sluta protestera.
Ett beslut kan vara impopulärt men ändå accepterat.
Ett samhällssystem kan vara kritiserat men ändå legitimt.
Skillnaden är viktig. Nöjdhet handlar om vad jag tycker om utfallet. Acceptans handlar om något djupare: om jag fortfarande erkänner systemets rätt att fatta beslut, hantera konflikter och kräva ansvar även när jag själv inte gillar resultatet.
I ett demokratiskt samhällssystem måste människor kunna säga:
Jag tycker att beslutet är fel.
Jag vill ändra det.
Jag tänker kritisera det.
Men jag uppfattar fortfarande systemet som legitimt nog att delta i, påverka och försöka förändra.
Det är denna skillnad som gör acceptans till ett systemvillkor.
Formellt korrekt räcker inte
Ett samhällssystem kan följa sina regler och ändå förlora acceptans.
Det kan hålla val, fatta beslut i rätt ordning, följa procedurer och ändå uppfattas som orimligt, avlägset eller främmande.
Legitimitet skapas inte bara av form. Den skapas också av människors erfarenhet av systemet.
Fungerar det?
Går det att förstå?
Går det att påverka?
Går ansvar att se?
Går fel att korrigera?
Känns kraven möjliga att bära?
Om svaret gång på gång blir nej räcker det inte att peka på att besluten var formellt korrekta. Då börjar människor fråga varför de ska fortsätta följa reglerna, bära kompromisserna och acceptera nederlagen.
Då försvagas systemet, även om formerna finns kvar.
Leverera tillräckligt bra
För att ett samhällssystem ska kunna accepteras måste det leverera tillräckligt bra.
Det betyder inte att det måste vara perfekt. Ett samhälle kommer alltid att ha brister. Det kommer alltid att finnas människor som drabbas hårdare än andra, beslut som blir fel och lösningar som behöver göras om.
Men systemet måste i stort ge människor skäl att tro att det fungerar.
Det behöver skapa tillräcklig trygghet, rättvisa, förutsägbarhet, ansvar och förmåga. Det behöver kunna hantera det människor rimligen har rätt att förvänta sig att ett samhälle ska hantera.
Människor kan acceptera mycket om helheten fungerar tillräckligt väl.
De kan acceptera kompromisser. De kan acceptera regler. De kan acceptera att vänta. De kan acceptera beslut de inte själva hade valt.
Men om systemet inte levererar det mest grundläggande blir acceptansen skör. Då upplevs kompromisserna inte längre som en del av ett gemensamt samhälle, utan som uppoffringar utan tillräcklig återbäring.
Ett system behöver inte ge alla det de vill ha.
Men det måste ge tillräckliga skäl att fortsätta tro på helheten.
Människostyrt
Ett samhällssystem måste också upplevas som människostyrt.
Det betyder inte att teknik, experter, myndigheter, modeller eller institutioner är oviktiga. Moderna samhällen behöver kunskap, analys, specialisering och komplexa funktioner.
Men ansvar får inte försvinna in i något som uppfattas som självgående.
Människor har lättare att acceptera system som fungerar genom teknik och expertis om de fortfarande kan se att människor bär ansvar för hur tekniken och expertisen används.
Vem ansvarar?
Vem kan granskas?
Vem kan påverkas?
Vem kan bytas ut?
Vem kan ställas till svars när något blir fel?
Om beslut upplevs komma från “systemet” utan tydliga ansvarsbärare försvagas acceptansen. Då kan även välfungerande lösningar kännas främmande, maskinella eller oåtkomliga.
Ett demokratiskt samhällssystem behöver därför kunna använda kompetens utan att göra ansvar anonymt.
Vi kan acceptera teknik, expertis och institutioner. Men vi accepterar dem lättare när vi ser att människor fortfarande bär ansvar för vad de gör med oss.
Rimligt
Ett samhällssystem behöver inte vara begripligt i varje detalj.
Det moderna samhället är för komplext för det. Ingen kan förstå allt. Ingen kan följa varje beslut, varje ansvarskedja, varje regel och varje avvägning.
Men systemet måste gå att förstå i stort.
Det måste också vara hanterbart att leva i.
Ett system kan vara formellt korrekt men ändå uppfattas som orimligt om det kräver för mycket av invånarna. Om det kräver för mycket tid, energi, kunskap, pengar, lojalitet eller uthållighet. Om det lägger ansvar på individer som de inte rimligen kan bära. Om det gör det svårt att förstå vad som förväntas, vart man ska vända sig eller varför något sker.
Rimlighet handlar därför både om begriplighet och hanterbarhet.
Människor behöver kunna orientera sig i systemet. De behöver kunna förstå ansvar, regler och vägar till påverkan i tillräcklig grad. De behöver också kunna leva med systemets krav utan att känna att de står ensamma inför något för stort, för dyrt, för krångligt eller för avlägset.
Det betyder inte att varje individ måste tycka att varje beslut är meningsfullt.
I ett samhälle kommer det alltid att finnas beslut vars mening jag själv inte ser. Jag kan ändå acceptera att andra ser den. Jag kan acceptera att en avvägning har gjorts. Jag kan acceptera att ett beslut hör hemma i ett större gemensamt ansvar, även om jag själv hade valt annorlunda.
Men då måste systemet uppfattas som tillräckligt rimligt.
Det måste gå att förstå varför systemet gör anspråk på min lojalitet, mitt deltagande och mitt ansvar.
Acceptans är inte samsyn
Acceptans uppstår inte genom att alla tycker lika.
Den uppstår genom att människor uppfattar att de fortfarande hör hemma i samma samhällssystem även när de är oense.
Vi kan ha olika åsikter, olika erfarenheter och olika behov. Vi kan rösta olika, prioritera olika och förlora olika frågor. Vi kan vara arga, besvikna och kritiska.
Men vi behöver ändå kunna dela ett system som vi uppfattar som värt att upprätthålla tillsammans.
Det kräver mer än fungerande regler.
Det kräver att människor uppfattar att deras röst hör hemma i systemet. Inte att den alltid vinner. Inte att den alltid får genomslag direkt. Men att den räknas, kan uttryckas, kan organiseras, kan påverka och kan bli en del av den gemensamma riktningen över tid.
Ett accepterat samhällssystem behöver därför reella vägar till inflytande. Det behöver öppenhet. Det behöver ansvar som går att följa. Det behöver respekt för oenighet. Och det behöver former där människor kan förlora en fråga utan att uppleva att de förlorar sin plats i samhället.
Acceptans är ett högt krav
Att ett samhällssystem måste kunna accepteras är inte ett lågt ställt krav.
Det är inte ett krav på att människor ska finna sig.
Tvärtom ställer det krav på systemet.
Systemet måste fungera tillräckligt väl. Det måste upplevas som människostyrt. Det måste vara begripligt nog att orientera sig i och hanterbart nog att leva med. Det måste kunna bära oenighet utan att göra motståndare till fiender. Det måste kunna fatta beslut som alla inte gillar, utan att förlora sin legitimitet.
Utan acceptans återstår till slut bara form, tvång, cynism eller sönderfallande tillit.
Med acceptans kan människor fortsätta dela ett samhälle även när de inte delar alla åsikter.
Det är därför ett demokratiskt samhällssystem måste kunna accepteras. Inte bara när det ger mig rätt, utan också när det går mig emot.
Läs mer
- Svårt men inte omöjligt (Nästa i läsväg ’För dig som är skeptisk’)
- Tillit som demokratisk systemfråga
- Ett samhällssystem måste hålla över tid
- Eller ett annat spår: Styrning – inte förmyndarskap