Vi tänker ofta på samhället som en ram.
En uppsättning lagar, institutioner, regler och strukturer runt människors liv. Något som sätter gränser, skyddar rättigheter, fördelar ansvar och gör det möjligt för människor, företag, myndigheter och organisationer att agera.
Det är sant.
Men det är inte hela sanningen.
Samhället är inte bara en ram runt det människor gör.
Det formar också vad människor gör.
System formar beteenden
Ett samhällssystem gör vissa saker enkla och andra svåra.
Det gör vissa handlingar naturliga, andra krångliga. Vissa val belönas, andra kostar. Vissa ansvar syns tydligt, andra försvinner mellan roller, regler och organisationer.
Det betyder att människor inte bara agerar inom systemet.
De påverkas av det.
En politiker påverkas av valsystem, mandatperioder, medier, opinioner och partistrukturer. En tjänsteman påverkas av styrmodeller, regler, mål, budgetar och uppföljning. En myndighet påverkas av ansvarsfördelning, lagstiftning, resurser och granskning. En medborgare påverkas av information, tid, tillit, språk, tillgång och upplevelsen av om det spelar någon roll att engagera sig.
Det betyder inte att människor saknar ansvar.
Men det betyder att ansvar alltid verkar i ett sammanhang.
Att forma fel beteende
Ett samhälle kan säga att det värnar långsiktighet, men belöna kortsiktighet.
Det kan säga att det värnar ansvar, men dela upp ansvar så att ingen längre ser helheten.
Det kan säga att det värnar delaktighet, men bygga former som främst nås av dem som redan har tid, språk, trygghet och kraft.
Det kan säga att det värnar tillit, men styra, kontrollera och följa upp på sätt som signalerar misstro.
Det kan säga att det värnar människors frihet, men skapa system där bara den resursstarka faktiskt kan använda sina rättigheter.
Då är problemet inte bara att människor borde förstå bättre, vilja mer eller anstränga sig hårdare.
Problemet kan vara att systemet formar något annat än det samhället säger sig vilja ha.
Människor agerar rimligt i sin kontext
När utfallet blir fel letar vi ofta efter någon som har gjort fel.
Ibland finns någon sådan.
Men ofta är problemet svårare.
Människor kan göra sådant som är rimligt i deras roll, logiskt utifrån deras uppdrag och begripligt utifrån de krav de möter – samtidigt som helheten blir fel.
Politikern försöker bli vald.
Myndigheten följer sitt uppdrag.
Tjänstemannen följer reglerna.
Organisationen skyddar sin budget.
Medborgaren sparar sin tid och ork.
Marknadsaktören följer sina incitament.
Var och en kan agera begripligt.
Ändå kan systemet skapa ett resultat som ingen egentligen ville ha.
Det är därför samhällssystem måste förstås som mer än ramar. De är också krafter som styr uppmärksamhet, ansvar och handlande.
Ansvar kan synliggöras eller försvinna
Ansvar är inte bara något människor har.
Det är också något system gör synligt eller osynligt.
Om ansvar är tydligt placerat, rimligt avgränsat och kopplat till faktisk möjlighet att påverka, blir det lättare att bära.
Om ansvar däremot delas upp, flyttas mellan nivåer, sprids över många aktörer eller kopplas bort från verklig handlingskraft, uppstår ansvarsglapp.
Då kan alla peka någon annanstans.
Det är inte mitt uppdrag.
Det är inte vår budget.
Det ligger på en annan nivå.
Det kräver ett politiskt beslut.
Det är redan reglerat.
Det är upp till individen.
Det är marknadens ansvar.
Det är kommunens ansvar.
Det är statens ansvar.
Ibland är detta sant.
Men om systemet ofta gör ansvar svårt att hitta, svårt att bära eller lätt att flytta vidare, då är det systemet som behöver granskas.
System är inte neutrala
Inget samhällssystem är neutralt.
Alla system lyfter fram vissa saker och skymmer andra. Alla system gör vissa perspektiv starkare och andra svagare. Alla system skapar vanor, förväntningar och roller.
Det gäller även demokratiska system.
Ett demokratiskt samhällssystem kan ge människor röst, men ändå göra det svårt att påverka långsiktiga frågor. Det kan fördela makt, men ändå skapa otydligt ansvar. Det kan skydda friheter, men ändå göra vissa rättigheter svåra att använda i praktiken.
Därför räcker det inte att fråga om systemet har demokratiska former.
Vi behöver också fråga vad formerna gör.
Vilka beteenden belönar de?
Vilka ansvar synliggör de?
Vilka människor gör de starka?
Vilka frågor gör de osynliga?
Vilka problem skjuter de framför sig?
Vilken sorts samhälle tränar de fram?
Människor har ansvar – men inte ensamma
Att tala om system betyder inte att människor slipper ansvar.
Det är en viktig gräns.
Människor kan fortfarande välja, tänka, handla, säga ifrån, ta ansvar och göra motstånd mot dåliga mönster. Ledare kan leda bättre. Medborgare kan engagera sig. Tjänstemän kan använda omdöme. Institutioner kan vårda sitt uppdrag.
Men om vi bara säger att människor borde göra detta mer, missar vi något avgörande.
Vi missar att systemet kan göra ansvar svårt, dyrt, riskabelt, osynligt eller meningslöst.
Vi missar att människor ofta gör det systemet gör rimligt.
Och vi missar att ett samhälle som vill få fram andra beteenden behöver bygga andra former.
Ett samhälle formar sitt eget handlande
Ett samhällssystem är därför inte bara en bakgrund.
Det är en del av samhällets handlande.
Det formar hur makt används.
Hur ansvar tas.
Hur tillit byggs eller bryts ned.
Hur människor involveras eller hålls utanför.
Hur marknader beter sig.
Hur institutioner prioriterar.
Hur framtiden vägs mot nuet.
Det betyder att ett demokratiskt samhälle inte bara behöver försvara sina värden.
Det behöver bygga system som formar beteenden i riktning mot dem.
Om vi vill ha långsiktighet behöver systemet göra långsiktigt ansvar möjligt.
Om vi vill ha tillit behöver systemet agera på sätt som förtjänar tillit.
Om vi vill ha delat ansvar behöver systemet ge människor verkliga roller.
Om vi vill ha frihet behöver systemet skydda också den svagare friheten.
Om vi vill ha samma för alla behöver systemet se när formell likhet ger faktisk ojämlikhet.
Värden blir inte verkliga bara genom att sägas.
De behöver former som bär dem.
Att utveckla systemet är att ta ansvar
När samhällsproblem återkommer räcker det inte alltid att fråga vem som gjorde fel.
Vi behöver också fråga vad systemet gjorde sannolikt.
Gjorde det kortsiktighet rimlig?
Gjorde det ansvar otydligt?
Gjorde det tystnad bekvämare än invändning?
Gjorde det kontroll viktigare än tillit?
Gjorde det formell korrekthet viktigare än faktisk funktion?
Sådana frågor är inte ett sätt att skylla ifrån sig.
De är ett sätt att ta ansvar på en djupare nivå.
För om samhället inte bara är en ram, utan också en kraft som formar handlande, då måste ett demokratiskt samhälle kunna utveckla sina egna former.
Inte för att människor saknar ansvar.
Utan för att ansvar behöver system som gör det möjligt att bära.
Samhället är inte bara något vi verkar inom.
Det är något vi formas av.
Och något vi tillsammans kan forma bättre.
Läs mer
- Ansvar – mer än något att utkräva (Nästa i läsväg ’Ansvar, involvering och samhällsbärande’)
- Från delaktighet till involvering
- Politiken är inte samhället
- Eller ett annat spår: Mänskliga fri- och rättigheter