Delaktighet är viktigt.
Det ska inte avfärdas.
Men delaktighet räcker inte alltid.
För delaktighet bygger ofta på att människor själva kliver fram. De ska orka. De ska förstå. De ska ha tid. De ska känna till möjligheten. De ska våga säga något. De ska tro att det spelar roll.
Det är mycket att kräva av människor.
Särskilt om hela samhällets demokratiska ansvar ska vila på det.
Delaktighet är viktig
Delaktighet öppnar dörrar.
Den säger att människor inte bara ska styras, administreras eller informeras. De ska kunna påverka. De ska kunna göra sin röst hörd. De ska kunna säga ja, nej, vänta, tänk om, gör annorlunda.
Det är demokratiskt nödvändigt.
Ett samhälle där människor inte kan delta blir snabbt ett samhälle där makten rör sig bort från dem. Beslut fattas över huvuden. Institutioner tappar känslan för dem de är till för. Människor blir mottagare i stället för medskapare.
Därför behövs delaktighet.
Men delaktighet är ofta beroende av engagemang.
Och engagemang är ojämnt fördelat.
När ansvaret läggs på den som orkar kliva fram
Den som har tid deltar lättare.
Den som kan språket deltar lättare.
Den som förstår systemet deltar lättare.
Den som har självförtroende deltar lättare.
Den som redan känner sig hemma i samhällets rum deltar lättare.
Den som är trött, pressad, osäker, sjuk, rädd, marginaliserad eller van vid att inte bli lyssnad på kliver mer sällan fram.
Det betyder inte att den personen bryr sig mindre.
Det betyder att delaktighet ofta kräver resurser som människor har olika mycket av.
Därför kan ett samhälle inte nöja sig med att säga:
Var delaktig.
Engagera dig.
Kom på mötet.
Lämna synpunkter.
Säg vad du tycker.
Det är bra att dörren är öppen.
Men det hjälper inte fullt ut om bara vissa har kraft att gå in genom den.
Engagemang räcker inte som samhällsmodell
Ett samhälle behöver engagerade människor.
Men det kan inte bygga hela sitt demokratiska ansvar på att människor råkar vara engagerade vid rätt tidpunkt, i rätt fråga och på rätt sätt.
Engagemang kommer och går.
Människor har perioder i livet då de orkar mycket. Andra perioder orkar de nästan inget. Ibland är man småbarnsförälder. Ibland är man sjuk. Ibland arbetar man för mycket. Ibland saknar man trygghet. Ibland försöker man bara få vardagen att hålla ihop.
Engagemang samlas också ojämnt.
Vissa frågor väcker starka känslor, mobiliserar snabbt och får många att kliva fram. Andra frågor är lika viktiga för samhällets funktion men väcker nästan inget engagemang alls. De är för tekniska, för långsamma, för vardagliga eller för svåra att känna direkt.
Men samhället behöver bära också det som få brinner för.
Om demokratin kräver ständig delaktighet för att fungera väl, bygger den på en människa som många av oss inte orkar vara.
Det är inte ett moraliskt fel hos människor.
Det är ett systemproblem.
Ett demokratiskt samhälle behöver därför mer än uppmaningar till engagemang. Det behöver former som gör att fler människor faktiskt omfattas av det gemensamma ansvaret över tid.
Det är där involvering kommer in.
Involvering är en annan logik
Delaktighet handlar ofta om möjlighet att vara med.
Involvering går djupare.
Involvering handlar om att samhället skapar former där människor faktiskt blir en del av det gemensamma. Inte bara som väljare. Inte bara som tyckare. Inte bara som mottagare av samhällsservice.
Utan som samhällsbärare.
Det betyder inte att alla ska göra allt. Det betyder inte att varje människa ska vara engagerad i varje fråga, sitta i möten, läsa handlingar eller bära ansvar för hela samhällsbygget.
Men det betyder att ett demokratiskt samhälle behöver ge människor verkliga erfarenheter av att samhället inte är något utanför dem.
Samhället är något vi alla är del av.
Något vi påverkar.
Något vi använder.
Något vi är beroende av.
Och något vi, på något sätt, behöver bidra till att bära.
Samhället är vi.
Att få erfarenhet av att bära samhället
Det finns en skillnad mellan att tycka till om samhället och att ha erfarenhet av att bära det.
Den som någon gång har deltagit i en gemensam uppgift förstår något som är svårt att förstå på avstånd. Att behov krockar. Att resurser är begränsade. Att människor är olika. Att ansvar måste fördelas. Att det som ser enkelt ut utifrån ofta är mer komplicerat inifrån.
Det betyder inte att alla måste bli experter.
Men fler behöver få kontakt med samhällets verklighet.
Inte bara som brukare.
Inte bara som väljare.
Inte bara som kritiker.
Inte bara som kunder i ett offentligt system.
Utan som människor som ibland är med och bär.
Då förändras också demokratins känsla. Samhället blir inte bara något som ska leverera. Det blir något gemensamt som behöver fungera, vårdas och utvecklas.
Inte mer krav – bättre former
Det här är inte i första hand ett krav på mer delaktighet.
Det är ett argument för bättre involvering.
Om samhället bara säger att människor borde engagera sig mer, lägger det ansvaret på individens ork och vilja. Då kommer vissa att bära mycket, andra lite, och många nästan inget alls.
Det kan skapa frustration åt båda håll.
De engagerade blir trötta. De oengagerade skuldbeläggs. Systemet fortsätter att vara beroende av att tillräckligt många människor frivilligt gör mer än de egentligen orkar.
Involvering försöker tänka annorlunda.
Den frågar inte bara hur människor kan lockas att delta mer. Den frågar hur samhället kan byggas så att fler människor får rimliga, begripliga och återkommande roller i det gemensamma.
Inte hela tiden.
Inte i allt.
Men tillräckligt för att ansvar inte bara ska bäras av dem som redan kliver fram.
Från uppmaning till struktur
Demokratiskt ansvar kan inte bara vara en uppmaning.
Det måste vara kultur.
Och det måste vara struktur.
Om vi vill att människor ska känna ansvar för samhället behöver de möta samhället som något de är del av. Om vi vill att människor ska förstå samhällsfunktioner behöver de få erfarenhet av dem. Om vi vill att fler ska bära det gemensamma behöver det finnas former där detta faktiskt sker.
Det är därför vägen från delaktighet till involvering är viktig.
Inte för att delaktighet är fel.
Utan för att delaktighet ofta stannar vid möjligheten att vara med, medan involvering handlar om att faktiskt bli indragen i det gemensamma ansvaret.
Ett demokratiskt samhälle behöver båda.
Om samhället bara lutar sig mot delaktighet riskerar ansvaret att bli frivilligt, tillfälligt och ojämnt fördelat.
Därför behöver demokratin utveckla former för involvering.
Former där fler människor inte bara får säga vad de tycker om samhället, utan också får erfarenhet av att bära det.
Läs mer
- Samhällsplikt som demokratisk involvering (Nästa i läsväg ’Ansvar, involvering och samhällsbärande’)
- Ansvar – mer än något att utkräva
- Eller ett annat spår: Ett samhällssystem måste accepteras