Vi talar ofta om ansvar när något har gått fel.
Vem visste?
Vem borde ha agerat?
Vem misslyckades?
Vem ska granskas?
Vem ska avgå?
Vem ska ställas till svars?
Det är viktiga frågor.
Ett samhälle behöver kunna utkräva ansvar. Makt utan ansvarsutkrävande blir farlig. Uppdrag utan granskning blir svaga. Beslut utan konsekvens riskerar att tappa kontakt med sitt ansvar.
Men ansvar är mer än ansvarsutkrävande.
Om ansvar först blir synligt när något redan har gått fel, då kommer samhället ofta för sent.
När någon ska ta ansvar
När vi säger att någon ska ta ansvar menar vi ofta att personen ska ta konsekvensen av att något gått fel.
Det kan vara rimligt. Den som haft ansvar och brustit i det kan behöva kritiseras, granskas, förlora förtroende eller lämna sin roll.
Men en personlig konsekvens betyder inte alltid att ansvaret faktiskt blir buret.
Om någon avgår finns följderna av det uteblivna eller felaktiga agerandet ofta kvar. De får bäras av andra: invånare, medarbetare, brukare, skattebetalare, nästa ansvariga eller hela samhällssystemet.
Då kan ansvar ha utkrävts.
Men det ansvar som behövde bäras blev ändå inte buret.
Därför räcker det inte att ansvar syns efteråt. Ett fungerande samhällssystem behöver inte bara kunna reagera när någon har brustit. Det behöver också se till att ansvar finns där det behövs innan något går fel.
Att utkräva ansvar borde vara krav på att bära konsekvenserna.
Ansvar måste finnas före händelsen
Ansvar är inte bara skuld efteråt.
Ansvar är också uppgift i förväg.
Någon behöver veta vad som ska göras. Någon behöver ha mandat att agera. Någon behöver ha möjlighet att se problemet, förstå läget, fatta beslut och påverka utfallet.
Annars blir ansvar lätt ett ord utan bäring.
Vi kan säga att någon hade ansvar, men om personen saknade mandat, resurser, kunskap, information eller faktisk möjlighet att agera, då var ansvaret kanske aldrig möjligt att bära.
Då har vi inte byggt ansvar.
Vi har bara placerat en etikett.
Ansvar kräver möjlighet att påverka
Ansvar utan möjlighet att påverka är orimligt.
Det är inte rimligt att hålla någon ansvarig för något den inte kunde se, inte kunde förändra eller inte hade mandat att ingripa i.
Det betyder inte att alla kan slippa ansvar genom att säga att de inget kunde göra.
Men det betyder att ansvar måste kopplas till verklig handlingsförmåga.
Den som har ansvar behöver kunna agera.
Den som ska agera behöver ha mandat.
Den som har mandat behöver ha kunskap.
Den som har kunskap behöver ha resurser.
Den som har resurser behöver veta vad uppgiften är.
När dessa delar skiljs åt blir ansvaret svagt.
En aktör kan ha uppgiften men sakna mandat. En annan kan ha mandat men sakna information. En tredje kan ha information men sakna resurser. En fjärde kan ha resurser men inget tydligt ansvar för helheten.
Då uppstår ansvarsglapp.
Inte för att alla smiter.
Utan för att systemet inte har byggt ansvar som går att bära.
Ansvar är relation
Ansvar finns inte i tomrum.
Det finns i relation till någon eller något.
Ansvar för en uppgift.
Ansvar inför människor som påverkas.
Ansvar gentemot ett uppdrag.
Ansvar i relation till andra aktörer.
Ansvar inom en struktur där någon kan fråga, följa upp och reagera.
Om dessa relationer blir otydliga försvagas ansvaret.
Då kan ansvar beskrivas i dokument, men saknas i praktiken. Då kan många vara inblandade, men ingen riktigt bära helheten. Då kan alla göra sin del, men ingen ha ansvar för om delarna tillsammans faktiskt fungerar.
Det är vanligt i stora samhällssystem.
Ansvar delas upp för att bli hanterbart. Det behövs. Men när uppdelningen blir för stark kan helheten försvinna. Då blir ansvar något varje del har inom sin ruta, medan problemen rör sig mellan rutorna.
Ett samhällssystem behöver därför inte bara fördela ansvar.
Det behöver också hålla ihop ansvar.
Ansvar som systemegenskap
Ansvar är inte bara individuell moral.
Det är också en systemegenskap.
Ett system kan göra ansvar tydligt eller otydligt. Det kan göra ansvar möjligt eller nästan omöjligt. Det kan placera ansvar där kunskap finns, men mandat saknas. Det kan placera mandat där ansvar inte syns. Det kan belöna att ansvar flyttas vidare. Det kan göra det säkrare att följa regler än att lösa problem.
Då räcker det inte att uppmana människor att ta mer ansvar.
Människor behöver system där ansvar går att ta.
Det betyder att ansvar måste byggas in i uppdrag, roller, mandat, uppföljning, resurser och relationer. Det måste vara möjligt att förstå vem som ska göra vad, vem som får agera, vem som ska följa upp och vem som har ansvar för att helheten fungerar.
Annars blir ansvaret lätt något vi letar efter först när det saknas.
Ansvarsutkrävande behövs – men räcker inte
Ansvarsutkrävande är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle.
Makt ska kunna granskas. Beslut ska kunna prövas. Uppdrag ska kunna följas upp. Den som missbrukar makt, försummar sitt uppdrag eller orsakar skada ska inte kunna gömma sig bakom organisation, komplexitet eller goda avsikter.
Men ansvarsutkrävande är inte samma sak som ansvar.
Ansvarsutkrävande frågar ofta:
Vem gjorde fel?
Ansvar behöver också fråga:
Vem hade uppgiften?
Vem hade mandatet?
Vem hade möjlighet att se problemet?
Vem kunde agera?
Vem skulle hålla ihop helheten?
Vem skulle följa upp att det fungerade?
Det ena behövs efteråt.
Det andra behövs före.
Ett samhälle som bara är bra på ansvarsutkrävande kan fortfarande vara dåligt på ansvar.
Demokratiskt ansvar måste kunna bäras
I ett demokratiskt samhälle är ansvar särskilt viktigt.
Makt ska inte bara utövas. Den ska kunna motiveras, granskas, begränsas och följas upp. Samhällsfunktioner ska inte bara finnas. De ska fungera. Institutioner ska inte bara ha uppdrag. De ska kunna bära dem.
Därför måste ansvar vara mer än en efterhandsfråga.
Det behöver finnas innan beslut fattas, innan problem växer, innan människor faller mellan stolar, innan systemet kan säga att alla gjorde sitt men resultatet ändå blev fel.
Ansvar måste vara möjligt att bära när det fortfarande finns något att göra.
Det är där ett samhällssystem prövas.
Inte bara i om det kan hitta någon att klandra efteråt, utan i om det har byggt ansvar så att människor, institutioner och funktioner kan agera i tid.
Att bygga ansvar
Att bygga ansvar är inte att hitta fler att skylla på.
Det är att se till att ansvar finns där det behövs.
Det handlar om att koppla uppgift till mandat.
Mandat till resurser.
Resurser till kunskap.
Kunskap till uppföljning.
Uppföljning till möjlighet att förändra.
Och varje del till en helhet som någon faktiskt har ansvar för.
Det är svårt.
Men alternativet är sämre.
För när ansvar inte byggs i förväg söker vi det i efterhand. Då blir ansvar något som dyker upp när skadan redan är skedd, när tilliten redan har minskat, när människor redan har hamnat mellan systemets delar.
Ett demokratiskt samhällssystem behöver mer än så.
Det behöver ansvar som går att bära.
Inte bara ansvar som går att utkräva.
Ansvar är därför inte bara frågan om vem som ska stå till svars när något gått fel.
Det är frågan om hur samhället bygger uppgifter, mandat, förmåga och relationer så att det gemensamma kan fungera innan det brister.
Läs mer
- Från delaktighet till involvering (Nästa i läsväg ’Ansvar, involvering och samhällsbärande’)
- Samhällsplikt som demokratisk involvering
- Eller ett annat spår: Styrriktning