Demokratiskt ansvar

Rösta på riktning

I dag röstar vi på partier och personer.

Det är viktigt. Någon måste få ansvar att styra. Någon måste väga samman mål, fatta beslut, genomföra politik och kunna ställas till svars.

Men partivalet säger inte särskilt tydligt vilken riktning folket vill att samhällsstyrningen ska följa.

Ett parti kan representera mig i vissa frågor men inte i andra. Det kan säga något jag håller med om, men sedan kompromissa bort det. Det kan driva en fråga i en riktning jag stödjer, men samtidigt föra annan politik jag har svårt att acceptera.

Även när jag röstar på ett parti är det därför inte säkert att min röst visar vilka värden, prioriteringar och avvägningar jag vill att samhället ska styras efter.

Därför behöver demokratin kunna utvecklas så att folket inte bara väljer vem som ska styra, utan också tydligare kan uttrycka i vilken riktning styrningen bör gå.

Låt oss rösta på riktning.

Fler val räcker inte

Att rösta på riktning skulle göra röstningen mer avancerad.

Väljaren skulle behöva ta ställning till mer än vilket parti som ska få förtroende. Det skulle kunna handla om riktningsfrågor där olika värden, prioriteringar och avvägningar ställs mot varandra.

Men fler val på valsedeln räcker inte.

Om röstning på riktning bara betyder att några extra frågor läggs till på valdagen finns en risk att resultatet blir ännu en opinionsmätning. Eller ännu ett sätt att förenkla komplexa samhällsfrågor till kampanjvänliga ja- och nej-svar.

Då har demokratin inte nödvändigtvis fått bättre styrriktning.

Den har bara fått en mer komplicerad valsedel.

För att röstning på riktning ska fungera måste riktningen komma någonstans ifrån. Den behöver ha vuxit fram före valdagen.

Riktningen behöver växa fram

Folkets riktning kan inte reduceras till vad människor råkar tycka i en enskild fråga just nu.

Den behöver formas genom en demokratisk process där människor återkommande får möta värden, prioriteringar och avvägningar.

Det betyder inte att alla måste bli mer politiskt engagerade. Ett demokratiskt samhällssystem kan inte bygga på att alla invånare plötsligt vill bli samhällsdebattörer, aktivister eller politiska medskapare i varje fråga.

Många vill leva sina liv, sköta sitt arbete, ta hand om sin familj och göra sin del utan att politiken tar över vardagen.

Det måste ett demokratiskt system respektera.

Poängen är därför inte att kräva ständig delaktighet av alla. Poängen är att skapa rimliga former för återkommande involvering, där fler människor kan bidra med sin del till samhällets riktningsbildning.

Samhällsplikten kan vara en sådan form.

Genom samhällsplikten kan invånare återkommande få pröva frågor om vad som är viktigt att bevara, vad som behöver förändras, vilka värden som bör väga tyngre, vilka uppoffringar som är rimliga och vilka mål samhällsstyrningen bör arbeta mot även när det är svårt.

Då börjar riktning växa fram.

Inte som en enkel önskelista.

Inte som en tillfällig opinion.

Utan som återkommande mönster i hur människor väger värden, prioriteringar och ansvar mot varandra.

Från många frågor till några nyckelfrågor

Det går inte att rösta om allt på valdagen.

Ingen väljare kan rimligen svara på hundratals frågor för kommunen, regionen och staten. Än mindre kan varje samhällsfråga göras till en direkt fråga på valsedeln.

Men det behövs inte heller.

Genom samhällsplikten kan ett mycket större frågebatteri användas än vad som någonsin kan rymmas på en valsedel. Människor kan återkommande möta frågor som prövar värden, prioriteringar och avvägningar på olika sätt.

Alla dessa frågor behöver inte bli valfrågor.

Poängen är att svaren kan visa mönster.

Vissa frågor visar sig säga mycket om hur människor prioriterar också i andra frågor. Vissa avvägningar återkommer. Vissa konflikter mellan värden visar sig vara särskilt viktiga. Vissa frågor avslöjar skillnader mellan kortsiktiga önskemål och mer grundläggande prioriteringar.

Även osäkerhet, tvekan och ickesvar kan vara viktiga. De kan visa var frågorna är svåra, var riktningen är oklar eller var samhällsstyrningen behöver förklara sina avvägningar bättre.

Ur ett stort underlag kan ett mindre antal nyckelfrågor koncentreras fram.

Det är dessa som kan hamna på valdagen.

De fångar inte hela folkviljan. De ersätter inte hela processen. Men de kan fungera som en hanterbar kondensering av ett mycket större demokratiskt underlag.

Valdagen blir en kondensering

På valdagen skulle väljaren kunna lämna två sorters röster.

En röst på riktning.

En röst på parti eller person.

Riktningsrösten kan bestå av ett begränsat antal frågor, kanske tio till tjugo per nivå: kommun, region och nation. Frågorna behöver vara relevanta för den nivå där styrningen faktiskt sker. Kommunen, regionen och staten ansvarar för olika saker och behöver därför delvis olika riktningsfrågor.

Frågorna bör vara kända i god tid före valet.

Det bör också vara känt hur partierna själva svarar på dem.

Då kan väljaren jämföra sin egen riktning med partiernas. Det gör det möjligt att skilja mellan två saker som i dag ofta blandas ihop:

Vilken riktning vill jag att samhället ska styras i?

Och vilket parti eller vilka företrädare litar jag mest på för att styra i den riktningen?

Det är en viktig skillnad.

Jag kan ha förtroende för ett partis förmåga att styra, men ändå vilja att styrningen följer en annan riktning än partiet helst hade valt. Jag kan också dela ett partis riktning i stort, men sakna förtroende för dess förmåga att ta ansvar.

Att rösta på riktning gör denna skillnad synligare.

Riktningen är inte ett mekaniskt facit

Röstning på riktning betyder inte att varje fråga på valsedeln blir ett bindande sakbeslut.

Det vore att missförstå idén.

Det är inte de enskilda frågorna var för sig som är hela poängen. Det viktiga är den samlade styrriktning som framträder genom helheten: samhällsplikten, de större frågebatterierna, nyckelfrågorna, valresultatet och de mönster som blivit synliga över tid.

Riktningsrösten ska därför inte användas mekaniskt.

Den ska inte säga exakt vad politikerna måste göra i varje situation. Den ska inte ta över partiernas ansvar att väga samman mål, hantera konflikter, fatta beslut och genomföra politik.

Men den ska ge styrningen en tydligare demokratisk riktning att förhålla sig till.

De styrande behöver fortfarande tolka, prioritera och ta ansvar. Men de behöver göra det i relation till folkets uttryckta styrriktning.

Det politiska ansvaret försvinner alltså inte.

Det blir tydligare.

Partiernas roll förändras

Partierna skulle fortfarande vara viktiga.

De skulle fortfarande behöva formulera politik, bygga förtroende, ta ansvar för genomförande och kunna ställas till svars i nästa val.

Men deras uppdrag skulle bli tydligare.

De skulle inte bara söka mandat för sitt eget partiprogram. De skulle också behöva visa hur de tänker styra i förhållande till den riktning folket uttryckt.

Det kan förändra den demokratiska logiken.

I dag kan partier vinna makt genom att samla stöd för ett paket av ståndpunkter, strategier, personer och löften. Med röstning på riktning blir det tydligare att makten inte bara handlar om att vinna val. Den handlar också om att förvalta folkets styrriktning.

Partierna får då inte bara frågan:

Vill väljarna ge er makten?

Utan också:

Kan ni styra i den riktning folket har pekat ut?

Styrningen behöver följas upp

Om folkets styrriktning ska ha betydelse måste det gå att följa upp hur den används.

Efter valet behöver de styrande kunna visa hur deras beslut förhåller sig till den uttryckta riktningen. De behöver kunna motivera avvikelser, förklara avvägningar och visa hur de tolkar folkets prioriteringar.

Det betyder inte att varje beslut enkelt kan mätas mot en enskild fråga på valsedeln.

Men det betyder att styrningen behöver redovisa sin relation till helheten.

Rör vi oss i den riktning folket uttryckte?

Har de styrande gjort rimliga avvägningar?

Har riktningen tolkats öppet och ansvarsfullt?

Har vissa grupper, värden eller behov osynliggjorts?

Har styrningen följt riktningen på papperet men tappat dess mening i praktiken?

Den typen av uppföljning kan bli ett viktigt underlag inför nästa val.

Den kan också göra ansvarsutkrävandet tydligare. Väljarna kan inte bara fråga om partierna gjort det de lovade. De kan fråga hur väl de har styrt i linje med folkets styrriktning.

Samhällsplikten kan stämma av mellan val

Valdagen behöver inte vara den enda kontakten mellan folkets riktning och samhällsstyrningen.

Samhällsplikten kan också användas mellan val.

Om nya frågor uppstår, om samhällsläget förändras eller om riktningen blir oklar, kan invånare återkommande involveras i att pröva nya avvägningar. Det gör det möjligt att stämma av styrningen utan att göra den ryckig eller helt beroende av tillfälliga opinionssvängningar.

Detta är en viktig skillnad.

Återkommande avstämning är inte samma sak som ständig opinionsstyrning.

Opinionsstyrning riskerar att göra samhället kortsiktigt och reaktivt. Avstämning genom samhällsplikten kan i stället ge styrningen bättre kontakt med folkets bearbetade prioriteringar.

På så sätt blir valdagen inte en isolerad händelse.

Den blir en kondensering av ett större demokratiskt arbete.

Det gör röstning på riktning möjlig

Att rösta på riktning kan först låta orealistiskt.

Hur skulle folket kunna uttrycka en riktning för hela samhällsstyrningen? Hur skulle några frågor på en valsedel kunna fånga människors värden, prioriteringar och avvägningar? Hur skulle detta kunna användas utan att politiken blir mekanisk?

Svaret är att valdagen inte behöver bära allt.

Riktningen kan växa fram genom samhällsplikten. Ett stort underlag kan bearbetas. Mönster kan identifieras. Nyckelfrågor kan koncentreras fram. Ett hanterbart antal riktningsfrågor kan hamna på valsedeln. Partierna kan redovisa hur de förhåller sig till samma frågor. Väljaren kan rösta både på riktning och på företrädare. Efter valet kan styrningen följas upp mot den riktning folket uttryckt. Mellan val kan riktningen stämmas av igen.

Det är mer avancerat än dagens röstning.

Men det är inte omöjligt.

Det är inte heller ett avskaffande av partierna, politiken eller det representativa ansvaret.

Det är ett sätt att utveckla demokratins former så att folket tydligare kan förmedla den riktning samhällsstyrningen bör följa.

Inte bara vem som ska styra.

Utan också åt vilket håll.

Läs mer