I nästan alla sammanhang där något viktigt ska styras kräver vi kompetens.
Den som ska köra bil behöver körkort. Den som ska köra lastbil eller buss behöver mer utbildning och större behörighet. Den som ska flyga passagerarflygplan möter mycket höga krav. Den som ska vara kapten på ett stort fartyg behöver lång utbildning, erfarenhet och prövad förmåga.
Ju större ansvar, desto högre krav på kompetens.
Det gäller också utanför trafiken. Företag, organisationer och koncerner lägger stora resurser på att få rätt kompetens till sina ledningar och styrelser. De vet att stora värden, många människor och komplexa verksamheter inte kan styras bara med vilja, engagemang eller goda avsikter.
Men när vi kommer till demokratisk samhällsstyrning blir logiken märkligt svagare.
För att vara med och styra en kommun, en region eller ett land krävs ”bara” politiskt engagemang, förtroende i ett parti, valbarhet och väljarnas stöd. Allt detta är viktigt. Det ger demokratisk legitimitet.
Men det är inte samma sak som kompetens att styra komplexa samhällssystem.
Det betyder inte att politiken ska ersättas av experter. Ett demokratiskt samhälle kan inte styras enbart av dem som kan mest om styrning, ekonomi, organisation, teknik eller förvaltning. Samhällets riktning måste ytterst vara demokratisk.
Men politisk vilja räcker inte heller.
Ett demokratiskt samhällssystem behöver både politik och styrningskompetens.
Politik behövs
Politikens uppgift är inte bara att vinna val eller fatta beslut.
Politikens djupare uppgift är att ange riktning.
Vilka värden ska väga tungt? Vilka prioriteringar ska samhället göra? Vilka målkonflikter behöver hanteras? Vilket samhälle vill vi röra oss mot?
Detta kan inte avgöras enbart av experter.
Kunskap kan visa konsekvenser. Erfarenhet kan visa vad som brukar fungera. Analys kan visa risker, kostnader och samband.
Men kunskap kan inte ensam avgöra vad som är viktigast.
Det är därför demokratin behövs. Samhällets riktning måste ha demokratisk legitimitet. Människor måste kunna påverka den väg samhället tar, även när vägen är svår, långsiktig eller full av avvägningar.
Utan politik riskerar styrningen att bli teknisk, sluten och frånkopplad från människors värden.
Riktning är inte styrningsförmåga
Men riktning är inte samma sak som styrningsförmåga.
Att vilja något är inte samma sak som att kunna få det att fungera.
Ett samhälle består av många beroenden: lagstiftning, ekonomi, myndigheter, kommuner, regioner, professioner, företag, civilsamhälle, teknik, infrastruktur och människor med olika behov och förutsättningar.
När styrning förändras i en del påverkas andra delar.
En reform kan vara välmenad men skapa nya ansvarsglapp. Ett mål kan vara populärt men styra fel beteenden. Ett beslut kan vara demokratiskt förankrat men svårt att genomföra utan att andra funktioner försvagas.
Därför behöver politisk riktning möta styrningskompetens.
Inte för att viljan ska stoppas.
Utan för att riktningen ska kunna omsättas ansvarsfullt.
Styrningskompetens
Styrningskompetens är förmågan att förstå, samordna och utveckla komplex styrning.
Det handlar inte bara om sakkunskap inom ett område. Det handlar inte bara om juridik, ekonomi, teknik, organisation eller förvaltning var för sig.
Det handlar om att förstå hur sådana delar påverkar varandra.
Styrningskompetens innebär att kunna se samband, konsekvenser, beroenden, återkoppling och systemeffekter. Den behövs för att förstå hur beslut rör sig genom samhällets strukturer och vad som händer när politisk riktning möter praktisk verklighet.
Den frågar:
Vad försöker vi uppnå?
Vilka delar påverkas?
Vilka mål står mot varandra?
Vilka bieffekter kan uppstå?
Hur märker vi om styrningen fungerar?
Vad behöver justeras när verkligheten svarar annorlunda än planen?
Det är inte en fråga om att göra samhället opolitiskt.
Det är en fråga om att göra styrningen mer ansvarig.
Inte teknokrati
Detta är inte ett argument för teknokrati.
En teknokratisk ordning riskerar att låta expertkunskap ersätta demokratisk riktning. Då blir det experterna som i praktiken avgör vilka värden samhället ska prioritera.
Det är inte poängen här.
Experter kan beskriva samband, risker, konsekvenser och möjliga vägar framåt. De kan bidra med kunskap om vad som fungerar, vad som är möjligt och vad olika val kan kosta.
Men de kan inte ensamma avgöra vilket samhälle vi ska sträva mot.
Om vi behöver ett ord för dem som bär styrningskompetens är kybernokrat bättre än teknokrat. Ordet anknyter till grekiskans kybernetes: styrman, den som styr eller navigerar. *)
Skillnaden är viktig.
Styrningskompetens är kompetens att styra och navigera komplexa system i en riktning som demokratin har angett.
Det är den kompetensen som behöver stärkas, synliggöras och balanseras mot demokratisk riktning.
Politisk vilja – nödvändigt men inte tillräckligt
Politisk vilja är nödvändig.
Utan vilja händer ingenting. Utan värden saknas riktning. Utan demokratiskt mandat saknas legitimitet.
Men politisk vilja räcker inte ensam.
Det gäller särskilt i stora samhällssystem där problemen inte följer partigränser, mandatperioder eller organisationsscheman. Vård, skola, klimat, energisystem, beredskap, kriminalitet, infrastruktur, informationsmiljö och social sammanhållning påverkas av många delar samtidigt.
Där räcker det inte att vilja rätt sak.
Styrningen måste också förstå hur saker hänger ihop.
Annars riskerar politiken att lova mer än systemet kan leverera, styra hårdare där styrningen redan är överlastad, eller skapa reformer som ser kraftfulla ut men försvagar helheten.
Det gör inte politiken oviktig.
Det gör styrningskompetensen nödvändig.
Balansen är själva poängen
Ett demokratiskt samhällssystem behöver därför hålla två saker samtidigt.
Det behöver demokratisk riktning.
Och det behöver styrningskompetens.
Om riktningen saknas kan styrningen bli effektiv men tom. Den kan bli skicklig på att genomföra sådant som ingen längre har tagit demokratiskt ansvar för.
Om styrningskompetensen saknas kan riktningen bli legitim men svag. Den kan uttrycka vad samhället vill, men sakna förmåga att omsätta viljan i fungerande styrning.
Balansen innebär inte att styrexperter ska bestämma över demokratin.
Den innebär inte heller att politisk vilja ska vara fri från kompetenskrav.
Balansen innebär att demokratin anger riktningen, medan styrningskompetensen hjälper samhället att förstå hur riktningen kan bli verklig utan att ansvar, funktion och långsiktighet tappas bort.
Och en hållbar demokratisk styrning uppstår i samspelet mellan dem.
Styrning utan förmyndarskap
Kompetent demokratisk styrning är inte förmyndarskap.
Förmyndarskap uppstår när någon annan tar över människors vilja, val eller värderingar och säger sig veta bättre.
Styrningskompetens har en annan roll.
Den ska inte säga åt samhället vad det ska vilja.
Den ska hjälpa samhället att förstå vad olika viljor kräver, vad de riskerar att leda till och hur de kan omsättas utan att viktiga funktioner går sönder.
Det är en demokratisk poäng.
Om människor ska kunna ange riktning på allvar behöver samhället kunna ta riktningen på allvar. Då räcker det inte att omvandla politisk vilja till slagord, beslut eller löften.
Riktningen måste kunna styras.
Den måste kunna följas upp.
Den måste kunna justeras när verkligheten visar att något inte fungerar.
Ett demokratiskt samhälle behöver därför inte välja mellan politik och styrningskompetens.
Det behöver politik som anger riktning.
Och styrningskompetens som gör riktningen möjlig att bära.
Läs mer
- Demokratiskt ansvar och vetenskapen (Nästa i läsväg ’För dig som är skeptisk’)
- Politikens ansvar
- Styrriktning
- Eller ett annat spår: Frihet under ansvar
*) Det grekiska ordet kybernetes (κυβερνήτης) kommer från verbet kybernao (κυβερνάω).
På antik grekiska betydde kybernetes ordagrant styrman eller lots – alltså den person som fysiskt styrde ett skepp och höll det på rätt kurs. Redan under antiken, bland annat hos Platon, började ordet användas metaforiskt för att beskriva att styra en stat eller leda ett samhälle.
När romarna lånade in ordet till latinet blev det till gubernare, vilket är ursprunget till engelskans govern och government.
Det är också stammen till cybernetik, läran om styrning och reglering av system, myntad av Norbert Wiener på 1940-talet just med referens till skeppslotsen, samt allt modernt som börjar på ”cyber-”.
Att sätta ihop det med -krat, från kratos, som betyder makt eller herravälde, som i demokrati eller byråkrati, till kybernokrat blir språkligt logiskt för ”en som har kompetens att styra”.