Demokratiskt ansvar

Samma för alla

Samma för alla är demokratiskt.

Samma värde.
Samma rättigheter.
Samma skyldigheter.

Självklart och enkelt.

Det är det inte.

Ändå är det en av demokratins mest grundläggande idéer. Ett demokratiskt samhälle kan inte bygga på att vissa människor räknas fullt ut och andra bara delvis. Ingen ska vara mer människa än någon annan. Ingen ska ha ett högre människovärde, en större rätt att tas på allvar eller en självklarare plats i samhällets skydd.

Om demokratin betyder något måste den betyda detta:

Alla räknas.

Men redan där börjar svårigheten.

Vilka är alla?

Demokratins historia är också historien om vilka som räknats in i ordet alla.

Alla har inte alltid betytt alla.

Det har funnits tider då kvinnor inte räknades fullt ut i det politiska livet. Tider då fattiga saknade verkligt inflytande. Tider då människor med fel ursprung, fel hudfärg, fel religion, fel egendom, fel kön eller fel ställning inte omfattades av det “alla” som samhället sade sig vila på.

Det är lätt att se detta i efterhand.

Det är svårare att se vilka vi själva inte räknar fullt ut.

För frågan om alla gäller inte bara historien. Den gäller varje samhälle, varje tid och varje demokratisk självbild. Den gäller medborgare, invånare, barn, gamla, kommande generationer, människor med svag röst och människor som inte själva kan hävda sin plats.

Att säga alla är enkelt.

Att mena alla är svårare.

Vad betyder samma?

Samma är inte heller ett enkelt ord.

Ibland betyder samma att reglerna ska vara lika för alla. Ingen ska dömas efter en regel och någon annan efter en annan. Ingen ska få särskilda privilegier därför att den har makt, pengar, kontakter eller rätt bakgrund.

Det är en nödvändig del av ett demokratiskt samhälle.

Men samma kan inte alltid betyda exakt likadant.

Människor har olika förutsättningar. Olika språk. Olika kunskap. Olika kroppar. Olika trygghet. Olika nätverk. Olika möjlighet att förstå systemet, använda sin rätt eller göra sin röst hörd.

Om samhället behandlar alla exakt likadant kan resultatet bli djupt olika.

En regel kan vara formellt lika och ändå slå mycket olika. En möjlighet kan finnas på papperet men vara nästan omöjlig att använda för den som saknar kraft, tid, språk, tillit eller kunskap. Ett system kan säga att alla får vara med, men vara byggt så att bara vissa faktiskt kan delta.

Då räcker det inte att peka på att regeln är samma.

Vi måste också fråga om värdet blir verkligt.

Lika är inte alltid likadant

Ett enkelt exempel är barn.

Att behandla olika barn exakt likadant är inte alltid rättvist. Ett barn behöver mer stöd, ett annat mer frihet, ett tredje mer skydd, ett fjärde mer tid. Om alla får exakt samma sak kan den som behöver mer bli utan det som krävs för att faktiskt få samma möjlighet.

Det betyder inte att principen om samma för alla försvagas.

Det betyder att den blir mer krävande.

Samma för alla kräver både gemensamma regler och förmåga att förstå skillnader. Det kräver att samhället håller fast vid människors lika värde, men inte förväxlar lika värde med likformig behandling.

Samtidigt finns en risk åt andra hållet.

Om olika behandling blir godtycklig, otydlig eller beroende av vem som ropar högst, då hotas själva likheten. Då kan anpassning bli privilegium. Undantag kan bli maktmedel. Särskilda hänsyn kan bli ett sätt att smyga tillbaka ojämlikhet.

Därför är “samma för alla” inte bara en känsla eller ambition.

Det är ett systemkrav.

Ett värde som kräver omdöme

Samhället behöver kunna bära två saker samtidigt.

Det måste hålla fast vid att alla omfattas av samma grundläggande värde, samma grundläggande rättigheter, samma grundläggande skyldigheter och samma grundläggande skydd.

Men det måste också förstå att människor möter samhället från olika platser.

Den som är stark kan ofta använda sin rätt utan hjälp. Den som har kunskap kan navigera systemet. Den som har nätverk kan få stöd. Den som är trygg vågar säga ifrån. Den som blir lyssnad på behöver inte kämpa lika hårt för att räknas.

Så är det inte för alla.

Ett demokratiskt samhälle som menar allvar med samma för alla måste därför fråga mer än om reglerna ser lika ut.

Det måste fråga om människor faktiskt räknas lika i mötet med systemet.

Det måste fråga om skyddet fungerar för dem som behöver det mest.

Det måste fråga om möjligheten att påverka också finns för dem som inte redan har röst, tid, språk, trygghet eller kraft.

Samma för alla måste byggas

Samma för alla blir inte verkligt bara för att vi säger det.

Det måste byggas in i samhällssystemet.

Det måste synas i hur lagar utformas, hur myndigheter möter människor, hur beslut fattas, hur rättigheter går att använda, hur ansvar fördelas och hur makt kan granskas.

Det måste också kunna prövas över tid.

För det som en gång uppfattades som rättvist kan senare visa sig utestänga människor. Det som en gång kallades lika kan senare visa sig ha varit lika bara för dem som redan passade in. Det som en gång sågs som neutralt kan senare visa sig ha burit gamla mönster vidare.

Då behöver samhället kunna se det.

Och ändra sig.

Inte för att överge värdet, utan för att ta det på större allvar.

Lika omöjligt som nödvändigt

Samma för alla kommer aldrig att bli enkelt.

Vi kommer aldrig att vara färdiga med frågan om vilka som räknas in i alla. Vi kommer aldrig att slutgiltigt lösa vad samma betyder i varje situation. Vi kommer aldrig att hitta en formel som alltid avgör när lika behandling är rätt och när olika stöd krävs.

Men det gör inte värdet mindre viktigt.

Det gör det viktigare.

För utan samma för alla blir demokratin något annat. Då blir den ett system där vissa räknas mer, där vissa hörs mer, där vissa skyddas mer och där vissa har lättare att använda det gemensamma än andra.

Ett sådant samhälle kan ha demokratiska former.

Men det bär inte demokratins grundvärden fullt ut.

Samma för alla är därför lika omöjligt som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Läs mer