Ansvar är lättare att förstå när sammanhanget är litet.
I en liten grupp är det ofta tydligt vem som gjorde vad, vem som påverkas och vad som behöver rättas till. Den som fattar ett beslut kan se följden. Den som drabbas kan säga ifrån. Den som har ansvar kan överblicka situationen.
Så fungerar inte ett stort samhälle.
När samhället växer blir ansvar inte mindre viktigt. Det blir svårare.
När ansvar delas upp
Ett modernt samhälle består av många nivåer, organisationer, regler, professioner, uppdrag och beslutsvägar.
Det är nödvändigt. Ingen kan överblicka allt. Ingen kan göra allt. Ansvar måste delas upp för att samhället ska fungera.
Men när ansvar delas upp kan det också tunnas ut.
En fråga kan höra hemma hos flera aktörer samtidigt. En organisation kan äga en del av problemet, en annan del av lösningen och en tredje del av konsekvensen. Varje aktör kan ha ett tydligt uppdrag, men ingen kan ha hela bilden.
Då är risken stor att ansvar går förlorat utan att någon aktivt smiter från det.
När alla gör rätt och helheten ändå blir fel
Det kan bli svårt när någon gör fel.
Det är ännu svårare när alla gör ungefär det de ska, men resultatet ändå inte fungerar.
En myndighet följer sitt uppdrag. En kommun håller sin budget. En region arbetar enligt sina riktlinjer. En politisk nivå fattar beslut inom sitt ansvar. En tjänsteperson följer reglerna.
Ändå kan människan som behövde hjälp falla mellan ansvaren.
Det är ett av de tydligaste tecknen på att ansvar inte bara är en fråga om individer. Det är också en fråga om system.
Ett samhälle kan vara fullt av ansvariga aktörer och ändå sakna ansvar för helheten.
Stuprör åt flera håll
Vi talar ofta om stuprör.
En förvaltning arbetar för sig. En myndighet för sig. En sektor för sig. Vi isolerar oss i organisatoriska stuprör.
För att komma till rätta med det försöker vi skapa tvärgående processer, samverkansformer och gemensamma arbetssätt.
Går det bra bryter vi de organisatoriska stuprören.
Går det för långt får vi i stället processmässiga stuprör. Då följer ansvaret flödet, metoden eller ärendegången, men tappar kanske kontakten med platsen, människan, professionen eller helheten.
Problemet är alltså inte bara vilken riktning stuprören har.
Problemet är att varje uppdelning riskerar att skapa nya mellanrum.
Organisationer kan tappa processerna. Processer kan tappa organisationerna. Båda kan tappa människan. Och hela systemet kan tappa frågan om vad som faktiskt fungerar.
Svag återkoppling försvagar ansvar
Ansvar kräver återkoppling.
Den som har ansvar behöver kunna se om det som görs fungerar. Den som påverkas behöver kunna bli hörd. Den som styr behöver kunna förstå konsekvenserna av styrningen.
I stora system blir återkopplingen ofta långsam, svag eller förvrängd.
Information passerar genom många led. Mått ersätter verklighet. Rapportering visar det som går att mäta, inte alltid det som behöver förstås. Problem översätts till kategorier som passar systemet, även när verkligheten inte gör det.
Då kan systemet fortsätta fungera på papperet samtidigt som ansvarsförmågan försvagas i praktiken.
Det är inte nödvändigtvis någons fel.
Men det är fortfarande samhällets problem.
Ansvar behöver kunna bäras av systemet
Det räcker inte att säga att människor borde ta mer ansvar.
Det är sant att människor behöver ta ansvar. Invånare, politiker, tjänstepersoner, ledare, professioner och institutioner har alla ansvar.
Men ansvar måste också vara möjligt att bära.
Ett samhällssystem behöver därför vara byggt så att ansvar kan ses, förstås, följas upp och föras vidare. Det behöver finnas strukturer som håller ihop det som annars delas upp. Det behöver finnas någon som ser mellanrummen, inte bara rutorna i organisationsschemat.
Annars blir ansvaret för stort för varje enskild del, och för svagt i helheten.
Det behövs mer än granskning
Granskning är nödvändig.
Ett demokratiskt samhälle måste kunna granska makt, beslut, myndigheter och offentliga verksamheter. Det måste gå att se när någon brutit mot regler, missbrukat makt eller misskött sitt uppdrag.
Men granskning räcker inte.
I stora komplexa system är det inte säkert att huvudfrågan är vem som gjorde fel. Ibland är frågan i stället varför helheten inte fungerade trots att delarna följde sina uppdrag.
Då behöver samhället kunna fråga något mer:
Fungerade ansvarsfördelningen?
Fanns det någon som såg helheten?
Fanns det återkoppling från verkligheten?
Kunde systemet lära?
Var ansvaret placerat där det faktiskt gick att bära?
Ett samhälle blir för stort för ansvar när ansvar bara finns i delarna, men inte i helheten.
Därför behöver ett demokratiskt samhällssystem inte bara ansvariga människor och ansvariga institutioner.
Det behöver ansvarsbärande strukturer.
Som granskar.
Som säkrar att delarna fungerar var för sig och tillsammans.
Som utvecklar systemet.
Läs mer
- Granskning – nödvändigt men inte tillräckligt (Nästa i läsväg ’Från problem till systemförståelse’)
- Ansvarsglapp i samhällssystem
- Eller ett annat spår: Samma för alla