En möjlig lösning behöver inte vara slutlig för att vara viktig.
Det kan låta självklart. Ändå är det lätt att avfärda en samhällsidé för att den inte är färdig. Alla detaljer är inte lösta. Alla konsekvenser är inte utredda. Alla risker är inte parerade. Alla övergångar är inte beskrivna.
Men för stora samhällsfrågor är det orimligt att kräva en färdig slutmodell från början.
Särskilt när frågan gäller något så komplext som ett demokratiskt samhällssystem.
Det betyder inte att vad som helst duger. En möjlig lösning måste vara just möjlig. Den måste vara logiskt sammanhängande, troligt realistisk och kunna fungera i det sammanhang den pekar mot.
Men den behöver inte vara slutlig.
Dess första uppgift är en annan.
Den ska göra frågan möjlig att se, pröva och utveckla.
Problem räcker inte
Det är viktigt att beskriva problem.
Vi behöver kunna tala om minskat förtroende, kortsiktighet, populism, svaga ansvarskedjor, bristande styrning, institutionell tröghet och demokratiska former som inte längre bär allt vi behöver att de ska bära.
Men problembeskrivningar räcker inte.
Om vi bara pekar på problemen lämnas läsaren med oro, kritik eller krav på framtiden. Vi kan säga att något måste bli bättre. Vi kan säga att demokratin behöver utvecklas. Vi kan säga att ansvar, långsiktighet och systemförmåga behöver stärkas.
Men om inga möjliga lösningar presenteras uppstår lätt en tyst slutsats:
Det finns kanske inget annat.
Därför finns det ett ansvar att inte bara beskriva bristerna. Den som menar att dagens demokratiska samhällssystem behöver utvecklas behöver också våga visa möjliga vägar framåt.
Inte som färdiga svar.
Men som förslag som går att tänka kring.
En modell gör frågan konkret
En modell är inte verkligheten.
Den är en förenkling.
Den tar något stort, rörigt och svårt och gör det möjligt att se. Den visar samband. Den pekar på delar. Den låter oss fråga vad som händer om vi ändrar något i helheten.
Det är därför modeller behövs.
En möjlig modell för ett bättre demokratiskt samhällssystem säger inte:
Så här måste det bli.
Den säger:
Så här skulle vi kunna börja tänka.
Det är en viktig skillnad. En modell kan vara ett exempel, ett tankeverktyg och ett diskussionsunderlag. Den kan göra en idé tillräckligt konkret för att andra ska kunna hålla med, invända, ändra, pröva eller bygga vidare.
Det vaga kan kännas tryggt, men är svårt att granska.
Det konkreta går att kritisera.
Och just därför kan det utvecklas.
Utanför boxen måste också bli konkret
Det är lätt att säga att vi behöver tänka utanför boxen.
Men om det som finns utanför boxen aldrig blir konkret, blir det svårt att ta på allvar. Då förblir det en känsla, en riktning eller en allmän uppmaning.
En bättre demokrati kan inte bara vara en önskan.
Den behöver kunna föreställas.
Inte i varje detalj. Inte som färdig konstruktion. Inte som slutlig ritning. Men tillräckligt tydligt för att läsaren ska kunna se att det finns något att diskutera.
Det är ett av syftena med möjliga lösningar.
De gör idén om en bättre demokrati realistisk. Inte genom att bevisa att allt fungerar, utan genom att visa att tanken kan ges form.
Det där går kanske att föreställa sig.
Det där går kanske att pröva.
Det där går kanske att utveckla.
Då har något viktigt hänt.
Alternativet har börjat bli tänkbart.
Möjlig betyder inte godtycklig
Samtidigt måste en möjlig lösning vara just möjlig.
Det räcker inte att formulera en vacker idé. Det räcker inte att beskriva en önskad framtid. Det räcker inte att säga att samhället borde vara mer ansvarsfullt, långsiktigt, rättvist eller klokt.
En möjlig lösning behöver ha en inre logik.
Den behöver gå att föreställa sig i det sammanhang där den ska fungera. Den behöver förhålla sig till människor, institutioner, makt, rättigheter, ansvar, styrning, legitimitet och praktiskt genomförande.
Det betyder inte att alla detaljer måste vara lösta.
Men grundlogiken måste hålla.
Delarna behöver kunna tänkas tillsammans. Förslaget behöver vara tillräckligt sammanhängande för att inte bara vara en önskan, och tillräckligt konkret för att kunna prövas.
Annars är det inte en möjlig lösning.
Då är det bara en förhoppning.
Komplext kan inte vara färdigt från början
Ett demokratiskt samhällssystem har många kopplingar.
Juridik hänger ihop med institutioner. Institutioner hänger ihop med ansvar. Ansvar hänger ihop med styrning. Styrning hänger ihop med legitimitet. Legitimitet hänger ihop med medborgarnas upplevelse av delaktighet, rättvisa och inflytande.
En förändring i en del påverkar andra delar.
Därför kan en möjlig lösning på systemnivå inte vara helt färdig från början. Den kan inte ha löst varje detalj, för varje detalj beror på andra detaljer. Den kan inte beskriva alla konsekvenser, eftersom vissa konsekvenser blir synliga först när fler människor, fler kompetenser och fler perspektiv börjar pröva idén.
Dessutom finns de nya förutsättningarna inte fullt ut ännu.
Ett system som inte är byggt kan inte beskrivas som om det redan vore i drift. En väg som inte har börjat vandras kan inte vara färdigtrampad.
Det gör inte idén värdelös.
Det betyder att den behöver utvecklas.
Idéer behöver fler kompetenser
Komplexa samhällsidéer blir inte färdiga i ett huvud.
De behöver möta många kompetenser.
Statsvetare behöver kunna pröva demokratins former, institutioner och legitimitet. Jurister behöver kunna pröva rättsstat, fri- och rättigheter och konstitutionella gränser. Förvaltningserfarenhet behövs för genomförande, ansvar och praktisk styrning. Politiker behövs för värdeval, riktning och demokratisk förankring. Ekonomer, organisationskunniga, historiker, tekniker, journalister, medborgare och många andra kan se sådant som andra missar.
Det är inte ett problem att en möjlig lösning behöver utvecklas av fler.
Det är en del av dess funktion.
En idé som gäller hela samhället ska inte stanna hos den som först formulerar den. Den ska kunna lämnas vidare, prövas, förbättras, delas upp, byggas om och ibland förkastas.
Därför är kritik inte ett tecken på att modellen saknar värde.
Kritik är ofta så modellen får värde.
Inte slutpunkt, utan början
Demokratiskt ansvar presenterar möjliga lösningar därför att samtalet behöver något att arbeta med.
Inte för att modellen är slutlig.
Inte för att alla detaljer är färdiga.
Inte för att andra ska acceptera helheten som den är.
Utan för att frågan om en bättre demokrati behöver bli mer än en känsla, mer än en diagnos och mer än ett krav på framtiden.
Den behöver kunna få form.
En möjlig lösning kan vara fel i delar. Den kan vara ofullständig. Den kan behöva ändras kraftigt. Den kan visa sig innehålla risker som måste pareras eller idéer som måste överges.
Men när den väl är formulerad kan den prövas.
Och det är där arbetet kan börja.
Poängen är inte att modellen är färdig.
Poängen är att den gör nästa samtal möjligt.
Läs mer
- Styrning – inte förmyndarskap (Nästa i läsväg ’Från värden till möjliga riktningar’)
- Ett samhällssystem måste accepteras (Nästa i läsväg ’För dig som är skeptisk’)
- Demokratiskt ansvar och vetenskapen
- Det finns alltid en nästa version
- Eller ett annat spår: Svårt men inte omöjligt